Huggormen (Vipera berus) är Finlands enda giftiga orm. Huggormsbett är vanligast från maj till september, särskilt på våren när ormarna just vaknat ur vinterdvalan och är tröga. Hundar löper störst risk på grund av sin nyfikenhet — de flesta bett drabbar nosen eller framtassarna. Ett huggormsbett är alltid ett akut fall till veterinären.
Symtom
Symtom uppträder vanligtvis från minuter till timmar efter bettet. Lokala symtom: kraftig svullnad vid bettområdet, smärta, två sticksår. Allmänna symtom: dregling, kräkningar, snabb andning, svaghet, förlamning. I svåra fall: allergisk reaktion (ansiktssvullnad, andningssvårigheter), koagulationsrubbningar, chock och kollaps. Bett i nosen kan orsaka livshotande svullnad i luftvägarna. Symtomen kan förvärras under 24–48 timmar.
Första hjälpen
Håll husdjuret lugnt och stilla — rörelse sprider giftet snabbare. Försök inte suga ut giftet, sätta på stasband eller kyla ner bettområdet. Bär hunden om möjligt. Uppsök veterinär så snabbt som möjligt — tid är en avgörande faktor. Fotografera ormen om det kan göras säkert.
Veterinärbehandling
Behandlingen inkluderar smärtlindring, antiinflammatoriska läkemedel eller kortison, intravenös vätskebehandling och vid behov antihistamin. I svåra fall används antiserum (huggormserum). Patienten övervakas avseende koagulationsfaktorer, njur- och leverfunktion. De flesta hundar återhämtar sig inom 2–5 dagar, men i allvarliga fall kan sjukhusvård ta längre tid. Dödligheten med behandling är under 5 %, men utan behandling kan bettet vara dödligt särskilt för små hundar.
Förebyggande
Håll hunden kopplad i områden där huggormar förekommer (klippor, öppna marker, skogsbryn). Huggormar är mest aktiva varma morgnar och eftermiddagar. Kontrollera terrängen innan du släpper hunden lös. Om din hund har fått ett hugormsbett tidigare, är risken för en allvarligare reaktion större nästa gång.