Tandresorption är en sjukdom där specialiserade celler (odontoklaster) bryter ner tandens hårda vävnader — emalj, dentin och tandcement. Sjukdomen drabbar både katter och hundar och är mycket vanligare än många ägare tror. Hos katter är prevalensen 20–67 %, och bland katter över 5 år upp till 75 %. I en finsk studie med 8 115 katter var raskatter klart mer mottagliga (70 %) än blandraser (38 %). Hos hundar är prevalensen likaså betydande: vid fullständig tandröntgen hade upp till 54 % av hundarna tandresorption, och risken ökar särskilt vid 9–11 års ålder. Hos båda arterna är premolarerna (kindtänderna) de mest drabbade tänderna. Sjukdomen är särskilt lömsk eftersom både katter och hundar döljer munsmärta — många husdjur äter och beter sig "normalt" trots betydande kronisk smärta.
Typer — varför röntgen avgör behandlingen
Tandresorption delas in i tre typer, och skillnaden kräver alltid tandröntgen. Vid typ 1 förstörs tanden lokalt och inflammatorisk granulationsvävnad ersätter den förlorade tanden — på röntgen syns mörka områden, men tandens rötter och parodontalligament är fortfarande identifierbara. Vid typ 2 ersätts tandroten med ben och smälter samman med käkbenet (ankylos) — på röntgen syns rötterna som "spöken" eller försvinner helt in i omgivande ben. Vid typ 3 förekommer båda typerna i samma tand. Typ 2 är vanligare och orsaken anses okänd. Typ 1 är ofta kopplad till lokal inflammation.
Symtom — dold smärta
Tandresorption är ofta en "tyst sjukdom" — djur har genom evolutionen lärt sig att dölja munsmärta, eftersom det i naturen gör djuret till ett byte. Ägaren kan märka subtila tecken: mat som faller ur munnen, huvudlutning vid ätande, tuggande bara på ena sidan, sväljning utan att tugga, ökad dregling, käkskakningar eller knäppanden (muskelkramper när lesionen berörs), undvikande av hårda leksaker eller ben, irritabilitet, tillbakadragenhet eller försämrad päls. Många husdjur fortsätter att äta trots smärta. Vid klinisk undersökning kan man se rosa fläckar i tandköttet (inflammatorisk vävnad som växer in i tandskadan), saknade tänder eller lokal tandköttsinflammation runt enskilda tänder.
Diagnos — tandröntgen hittar 2,4 gånger fler
Tandröntgen är det enda sättet att tillförlitligt diagnostisera tandresorption. Studier visar att röntgen hittar 2,4 gånger fler skadade tänder än enbart klinisk undersökning. Cirka 60 % av tandens struktur ligger under tandköttet och är osynlig. Röntgenbilden avslöjar också skadans typ (1, 2 eller 3), vilket direkt bestämmer behandlingen. Vi rekommenderar fullständig tandröntgen under generell anestesi för alla patienter — särskilt äldre djur. En "saknad tand" vid munundersökningen betyder inte alltid att den tappats — tanden kan ha resorberats under tandköttet.
Behandling — typen avgör metoden
Behandlingen för typ 1 är kirurgisk extraktion — både kronan och alla rötter avlägsnas helt, eftersom parodontalligamentet är intakt och rötterna kan innehålla inflammatorisk vävnad. Behandlingen för typ 2 är kronamputering — eftersom rötterna håller på att ersättas av ben behöver de inte och ska inte försöka avlägsnas (försök att extrahera en ankyloserad rot kan leda till käkfraktur). Typ 3 behandlas som typ 1 — fullständig extraktion. Lagning eller fluorbehandling rekommenderas inte — i studier fortskred 72 % av lagade tänder. Tandresorption läker aldrig av sig själv. På Djurklinik Saari utför vi tandröntgen och kirurgiska tandextraktioner — boka tid för en tandundersökning.
Efter behandling — en dramatisk förändring
Ägare rapporterar ofta en häpnadsväckande förändring inom 24–48 timmar efter extraktion: husdjuret är mer energiskt, äter bättre, är mer socialt och "som ett annat djur". Denna förändring i sig bevisar hur mycket smärta djuret dolde. Det finns ingen känd förebyggande åtgärd eftersom sjukdomens orsak fortfarande är okänd — det bästa skyddet är regelbunden tandundersökning under generell anestesi så att skador upptäcks tidigt.